Forskningen om särbegåvning

Forskningen om särbegåvning har pågått under lång tid och har delvis bedrivits i olika discipliner förhållandevis oberoende av varandra. Amerikanen Lewis Terman och hans medarbetare med den nästan legendariska 1930-talsstudien av ungefär 1500 personer med högt IQ, som följdes i mer än ett halvsekel (36), kan anses vara avstampet för den specifika forskningen om särbegåvning.

Parallellt har kognitionsforskare intresserat sig för vad det är för skillnad mellan en nybörjare på någonting och experten på ett visst område. Man satte sig före att ta reda på vad som krävs för att bli extremt skicklig (5). Det började med studier i schackspelets konst år 1973 (37), men har med tiden också lett till studier av särskilt framstående idrottare, konstnärer, musiker och vissa yrkesskickliga individer som kirurger och läkare (38). Hur kommer det sig t ex. att en läkare är bättre på att ställa diagnos än en annan? Och vad är professionell expertis i största allmänhet (41)?

Från 1950-talet kom också kreativitetsforskningen med i spelet, men visade sig vara ganska svårhanterbar. Att somliga uppenbarligen är påhittigare än andra, det har nog alla upptäckt i vardagslivet, men hur är de påhittiga? Är de alltid påhittiga? Är de bara påhittiga i vissa situationer (39)? Man har fortfarande inte nått konsensus i frågorna, och någon enhetlig förståelse för begreppet finns inte. Kanske den mest givande forskningen på området, åtminstone för särbegåvningsforskningens del, är den som ägnat sig åt den kreativa processen (42). Även här har man graviterat mot domänspecificitet: bättre att försöka förstå hur man är kreativ på avgränsade områden snarare än att se kreativitet som ett enda generellt begrepp (43).

Dessa forskningstraditioner hör av tradition hemma i psykologi. Men särbegåvningsforskning inkluderar även tillämpad forskning. Om vi vet något om särbegåvningens natur och funktion hur kan då dessa kunskaper användas i praktiken? Ombord på den gemensamma färden mot förståelsen av särbegåvning och de särbegåvade kom inte pedagogiska forskare i någon större utsträckning uppskattningsvis förrän i mitten på 1970-talet. Då lade Sydney Marland fram sin rapport om de särbegåvades behov av särskilt stöd i de amerikanska skolorna (40). Därefter växte behovet av för det första hur man skulle identifiera med någorlunda säkerhet vilka av skolbarnen som verkligen var särbegåvade. Därefter började man i allt högre grad intressera sig för hur man faktiskt skulle handha särbegåvade individer utbildningsmässigt.

I dagsläget flyter dessa discipliner allt mera samman (50): IQ och andra psykometriska aspekter av kompetens och mänskliga attribut speglar ju onekligen vissa särbegåvade individer. Men därtill kommer ju att särbegåvade också är kreativa på sitt område och kan tillämpa sina kunskaper. De ägnar oerhörda mängder tid till att lära sig det som fascinerar dem, och de behöver naturligtvis också gå i skolan och utbildas på lämpligt sätt. Samlingsnamnet för denna forskning är Gifted Education (för den tillämpade delen av kunskaperna) och High Ability Studies (som är mera grundforskningsmässigt och utforskar fenomen och konstruerar teorier). Begreppet excellence används ibland istället för "high ability".

Det mest omfattande verket om forskningen på området - International handbook of giftedness and talent från år 2000 - delar in ansatserna över hela världen i följande områden (44), som publiceras både i gängse vetenskapliga annaler, i ett ökande antal specialiserade vetenskapliga tidskrifter samt presenteras på internationella konferenser som hålls årligen på många håll i världen (se under organisationer på sidan om resurslänkar):

• Teoretisk begreppsförståelse och konstrukter
• Utveckling
• Identifiering
• Pedagogik, didaktik och policy
• Kliniskt psykologiska aspekter

År 2009 publicerade Springer Science-förlaget ytterligare en mycket omfångsrik och encyklopedisk handbook, som lär bli fokus för forskning och tillämpning på området för en lång tid framöver: International Handbook of Giftedness (Redigerad av Larisa V. Shavinina). Denna delar in den internationella forskningen i följande kategorier:

• Särbegåvningens natur
• Särbegåvningens neuropsykologi
• Särbegåvningens utveckling och kognitiva fundament
• Personlighet, individuella skillnader och genusfrågor
• Mångbegåvning och suicid-relaterade frågor
• Typer av särbegåvning
• Särbegåvning, samhälle och ekonomi
• Psykologisk testning och identifiering
• Nya upptäckter och projekt i Gifted Education
• Policy-frågor och juridiska frågor
• Särbegåvningsforskningen i världen

En personlig reflektion över forskningsutvecklingen

Oavsett hur värdefull denna typ av forskning är, är det ganska tydligt att forskningsfältet missar - eller kanske till och med undviker - förståelsen av särbegåvningens sociala funktion. Man kan med fog ställa sig frågan: Vill samhället verkligen ha särbegåvade individer? Vi har förvisso inget val på basis av slump, genetik och normalfördelning, men vi kan mycket effektivt stödja, uppmuntra, acceptera, tolerera eller i vissa fall rent av motarbeta individer som har vissa karaktäristika - eller som är begåvade på "fel" sätt.

Oundvikligen är vissa särbegåvningar i samhället värderade högre än andra. För svenskt vidkommande omhuldar vi idrottsvärldens hjältar framför andra, som helt klart är särbegåvade i sina respektive grenar. Vi har svårare i svensk kultur att acceptera intellektuell resning (1). I ett internationellt perspektiv faller forskningsansatserna i ett tydligt mönster - om man driftar sig till att se vilken möjlig funktion de särbegåvade har eller hoppas få i samhället i sin helhet (45):

Hjälten

En stor del av forskningen ägnas åt "hjälten"; det vill säga, individer med egenskaper och förmågor som vi identifierar oss med; som vi ser upp till och som just därför ofta utnyttjas för marknadsföring av diverse produkter. Till de utforskade hjältarna hör i huvudsak idrottsfolk, men också musiker, konstnärer, schackspelare och andra experter, som ofta har högre social status i andra länder än just i Sverige. Hjälten är "socialt ofarlig", hotar ingen social struktur utan gör våra liv behagligare genom att underhålla oss på olika sätt.

Nörden

Nörden som epitet och företeelse har skiftat en del i betydelse över tid. Den ursprungliga definitionen, från Massachusetts Institute of Technology i amerikanska Boston, MA., lyder, att "en nörd är en individ som är hopplöst otrendig vad gäller kläder, ointresserad av sport och de mest populära fritidssysselsättningarna. Han eller hon har emellertid ett överdrivet intresse för böcker, vetenskap, konst och/eller datorer - och alla intressen bedrivs på en nivå som ligger långt bortom vad som kan förväntas för en viss åldersgrupp" (46). Detta är långt ifrån en vetenskaplig konstrukt, men den beskriver ändå ganska väl en viss typ av särbegåvade och även i viss mån samhällets förhållande till dem. Nörden i särbegåvningsforskningen är de akademiska och praktiska ämnesspecialisterna; de som är synnerligen avancerade på ett område och som på olika sätt får en roll i den samhälleliga produktionen av varor och tjänster.

Här ligger intressant nog den mesta särbegåvningsforskningen, och många är de länder ser i just dessa typer av begåvning en investering i landets framtida ekonomiska välgång. Haryono Suyono (47), minister i den dåvarande indonesiska regeringen, säger till exempel: "... vi måste hjälpa familjer att bättre kunna fostra sina särbegåvade barn, så att dessa kan utvecklas för att så småningom kunna bistå landets fortsatta framgång och befästa dess framtid" (s. 77). A

Kanske inte så konstigt att det därför är där forskningsresurserna satsas. Det är inte heller märkligt att där forskningsresurserna finns där finns också de flesta forskarna, som gör karriär på villkorade budgetar där innehåll och syfte med forskningen bestäms av andra än forskarna själva. Detta å andra sidan är synnerligen problematiskt eftersom forskning i sådana fall knappast kan kallas fri. Forskning görs på uppdrag och vi gör kanske inte den forskningen vi skulle behöva utföra. För den finns inga forskningspengar. Detta problem debatteras livligt för närvarande (48). Kritisk forskning betalar sig inte och ses sannolikt som ett potentiellt hot mot etablerade strukturer. Jag menar därför att den typ av kompetenser som nörden representerar förstärker det redan etablerade; de behövs för att hålla existerande sociala strukturer och maktförhållanden på alla nivåer intakta - det är ofta opportunt att ha denna typ av särbegåvning som sitt forskningsfokus.

Naturligtvis är denna forskning värdefull, men det är kanske inte i huvudsak är den forskning vi alltid behöver om vi i särbegåvade individer ser framtida problemlösare som faktiskt kan få ett avgörande inflytande för allas vår välgång. Vi behöver också den särbegåvade "martyren"!

Martyren

En martyr i ordets allmänna betydelse är någon som lider oförtjänt för sin övertygelse och/eller sina altruistiska handlingar. Ett enkelt studium av vissa som vunnit Nobels Fredspris ger en god fingervisning om vilka individer som faller in i denna kategori: Shirin Ebadi (Iran), Nelson Mandela (Sydafrika), Rigoberta Menchu Tom (Guatemala), Aung San Suu Kyi (Burma) och Andrei Sakharov (dåvarande USSR) för att bara nämna några. En martyr i dessa sammanhang är någon som liksom övriga typer av särbegåvade drivs av en mycket stark inre drivkraft. Men till skillnad mot övriga särbegåvade individer är dessas fokus sociala sammanhang, sociala och organisatoriska strukturer, andras välfärd och rättvisa, och allt som oftast till priset av sin egen bekvämlighet, karriär och ibland även med fara för sitt eget liv. Märk att ingen av dessa individer har makthavares uppskattning i det sammanhang där de finns. Det kanske inte är så svårt att förstå. Den socialt särbegåvade martyren ser och förstår bristerna i ett system, kan peka ut var problemen ligger och därmed sannolikt exponera olämpliga individer med makten i sin hand, som ingalunda har för avsikt att låta sig avslöjas som inkompetenta och lämna sin position. Martyren börjar ses som ett hot.

Det är alldeles för lätt att tänka att det bara finns sådana här "martyrer" i diktaturer, men de behöver varken vara världskända eller från ett annat land, och det behöver alls inte röra sig om politisk makt på en hög nivå. Den sociala dynamiken finns även i företag, skolor, föreningar med mera. Vilken chef, rektor eller ordförande avgår frivilligt därför att han eller hon har bevisats oduglig för sin funktion av en särbegåvad "martyr"? Då är det bättre att misskreditera eller avskeda den som på detta sätt hotar makthavarens position eller "tiga ihjäl" saken och agera som om ingenting har hänt.

Denna typ av särbegåvning är så vitt jag vet helt orörd av forskningen. Intressant nog - om någon typ av särbegåvning kan ta sig an samhällets fundamentala problem och kanske lösa dem, så är det "martyren" - knappast hjälten som egentligen erbjuder oss en slags verklighetsflykt, och absolut inte nörden som med sin gärning oftast håller den invanda samhällsmaskineriet igång. Martyren däremot förebådar förändring och något annorlunda.

Men denna typ av begåvning vill som regel ingen ha i sitt eget land eller sammanhang - bara i något annat land och i andra sammanhang. Vi bränner inte längre samhällskritiker och systemkritiker på bål i västerländska demokratier. Men det finns andra sätt att tysta dem på. Och det gör vi!

Om något så borde forskarna ta sig an denna typ av begåvning, och våga ge sig på de svåra frågorna utan rädsla för sitt akademiska anseende och sin fortsatta akademiska karriär (49). Vad är viktigast: ny kunskap och ny förståelse eller att i trygghet uppfinna hjulet ytterligare en gång? De särbegåvade drivs av viljan till förståelse och har svårt att tolerera brist på logik. De blir därmed risktagare när de försöker dela med sig av vad de vet och vad de ser. Denise Shekerjian (54), en amerikansk vetenskapsjournalist drar slutsatsen, efter att ha intervjuat ett 40-tal MacArthur-pristagare, att samhället skyr sina kritiker, och ställer frågan:

Vad driver en kreativ individ? Pinan att vara ett geni eller arbetet de utför? En känsla av att vara "kallad och utvald" eller ett behov av respekt? En sak är säker. Det har ingenting att göra med behovet av att bli erkänt framgångsrik; ingenting alls att göra med belöningens sötma! (s. 145)
 

Svensk forskning

Med forskningen om intelligens som kognitiva funktion och neurologiskt fenomen är väletablerad i Sverige är forskningen om abiliteter sällsyntare och extrema förmågor och deras förutsättningar nästan helt frånvarande. År 1997 genomfördes emellertid projektet JUGIP (The Jönköping University Giftedness Project) vars syfte var att undersöka förutsättningarna för sk. Gifted Education i Sverige samt. Tio år senare, och nu pågående, kom projektet SESOFUS (The Social and Socio-Emotional Function Study) igång ett samarbete mellan Högskolan för lärarande och kommunikation och Mensa Sverige. Tre områden har fokuserats med utgångspunkt från ca 300 deltagare alla med IQ131 eller högre: 1) Utbildningserfarenhet från alla tre utbildningsnivåer, 2) Social funktion och socioemotionell utveckling och 3) Intellektuell begåvning och arbetsplatsen.

De preliminära resultaten i den första studien är alarmerande. Särskilt den svenska grundskolan framstår som en synnerligen fientlig miljö för intellektuellt begåvade individer. Hela 92% av deltagarna for mer eller mindre illa under skoltiden. Situationen förändras något till det bättre i gymnasiet och ytterligare litet på universitetsnivå. Men 65% fann även universitetsstudierna för rigida och otillfredställande. En bidragande orsak är lärares till förhållningssätt till dessa individer: grundskollärare bestraffar t o m ibland elever som arbetar för fort och universitetslärare visar sitt missnöje när en begåvade student vill ha en kritisk diskussion eller ifrågasätter vad professorn eller docenten hävdat.

Den följande studien om social funktion och socio-emotionell utveckling tar loven av ideen att extrema begåvningar på något sätt skulle vara särskilt utsatta för abnorma beteenden (i betydelsen patologiska beteenden). Tvärtom! De intellektuellt begåvade tenderar att vara mycket empatiska och ofta synnerligen ansvarsfulla samhällsmedborgare med stort intresse för samhällsutveckling. De delar också det personlighetsmönster som sedan tidigare är känt i litteraturen vad gäller särbegåvade individer: nyfikna, kreativa, kritiska och ifrågasättande, humoristiska, risktagare, relativt gott självförtroende, känenr starkt för rättvisa och tenderar att vara mycket självständiga. Den svenska gruppen avviker emellertid en del på två punkter: självdisciplin och perfektionism. Studien ger anledning till en viss oro. Dessa individers utestängande från många, kanske de flesta sociala sammanhang på samhällets alla nivåer, måste rimligen få en negativ effekt med tiden. Vem, vare sig man är särbegåvad eller ej, mår bra av utanförskap och alienation?

En omfattande studie av cirka 300 svenska intellektuellt särbegåvade individer  och deras utbildning från grundskola till universitet; deras socioemotionella utveckling och deras trivsel på arbetsplatsen har nyligen avslutats (58, 64). Alla delar av studien finns ännu inte publicerade, men ett av huvudresultaten var att medan 92% av de deltagande intellektuellt särbegåvade led alla helvetets kval i grundskolan, så lämnar 27% av dem det obligatoriska svenska skolsystemet utan att ens förstå att de är unikt begåvade. Snarare är de inte sällan övertygade om att de inte duger något till eller att det är något fel på dem. Att en så stor andel individer inte förstår att deras begåvning är något positivt och värdefullt måste ses som ett stort misslyckande och kastar knappast ett positivt ljus över senare års politiska skolmaxim "En skola för alla".

Det är intressant att notera att en liknande forskning bedrevs i Norge redan på 1960 och 70-talen av Arnold Hofset (65) vid Oslo universitet, där han kunde konstatera, precis som man har gjort på andra ställen i världen: intellektuellt särbegåvade elever far inte väl i en skola som inte känner till deras särskilda behov; eller kanske rent av i vissa fall inte vill veta av dem under den märkliga devisen att det vore "orättvist" att inkludera denna grupp i kategorin "barn i behov av stöd". Hofset beklagade nyligen att han under de 40 år som har förflutit i den norska skolan sedan han gjorde sina studier inte har sett en förändring till det bättre (Personlig kommunikation, oktober 2009).

Någon forskning bedrivs även vid Stockholms Universitet inom ramen för specialpedagogik och vid ett fåtal andra lärosäten, men då alltid inom ramen för matematikdidaktik.