Missuppfattningar

Särbegåvning - missförstånd och mytbildningar

För alla som på något sätt avviker från majoriteten; från det kända och från det gängse accepterade, uppstår inte sällan mytbildning. I fråga om särbegåvade individer existerar sådan som ett slags kollektivt socialt arv och tas för sanning allt för ofta i brist på annan tillgänglig information. Nedan följer några av dessa myter och deras tillrättalägganden.

Skicklighet uppstår ur ingenting; det är något man bara har (och därför används ju ordet begåvning som antyder att det är en gåva från t.ex. en högre makt). Sådana individer "bara kan automatiskt".

Skicklighet förekommer aldrig utan avsevärd övning och träning. Det område som särbegåvade är framstående i har erövrats genom enorma mängder studier, övning och träning oavsett om det gäller akademisk kompetens eller praktisk skicklighet (5). Man brukar räkna med en tioårsregel: Det tar cirka 10 år från det att man börjar lära sig något som novis och till att man behärskar det som expert intill fulländning (35). Det finns bara två aspekter av särbegåvning där automatik inledningsvis tycks spela en viss roll. Matematiskt särbegåvade individer ser tidigt matematiska samband men kan inte nödvändigtvis verbalisera hur de vet vad de vet. Likaså kan oftast även musikaliskt särbegåvade individer i unga år uppvisa en enastående musikalisk uppfattningsförmåga. De hör en melodi och kan sedan återge den på ett instrument kanske t.o.m. med korrekt harmonik, utan att de har en aning om hur de gör det i fråga om musikteori. Med andra ord, de kan inte heller verbalisera vad de gör.

Detta att inte kunna förklara hur man tänker eller hur man gör kan mycket väl bli ett problem i ett klassrum, där läraren kanske ser som sin uppgift att alltid förmedla förståelse som en grundförutsättning för kunnande. Att kräva detta av särbegåvade unga matematiker och musiker är nog en omöjlighet. Men märk att inte heller dessa individer slipper undan det enorma arbete som ligger bakom skicklighet. Utveckling kräver insats. Men just dessa förmågor avslöjar sig så att säga utan att de inledningsvis behöver anstränga sig. Men de, liksom alla andra, måste anstränga sig för att utveckla sin förmåga, särskilt från tonåren och framåt.

Särbegåvade klarar sig själva och behöver inga särskilda insatser i skolan.

Att en individ har en eller flera extrema förmågor tolkas ofta felaktigt som att den personen är priviligierad och därför ofta karaktäriseras som "stark" i utbildningssammanhang. Ett sådant antagande grundar sig på ringa förståelse för hur det kan vara att vara annorlunda i en annars ganska homogen eller "strömlinjeformad" grupp.

Att vara litet annorlunda ses som exotiskt eller excentriskt men är ändå troligen som regel acceptabelt. Att vara mycket annorlunda däremot tolkas snarare som ett hot och startar en mängd gruppdynamiska reaktioner. Det har ingen betydelse om det gäller en extrem skillnad i kultur, utseende eller i begåvning. Enda undantaget är när det extremt annorlunda utgörs av något som vi medvetet eller omedvetet beundrar. Med andra ord, då är det också en företeelse vi redan känner till ganska noga. Att ha en extrem fotbollstalang i en skolklass skulle knappast i svenska sammanhang utgöra ett hot mot någon. Tvärtom! Det skulle ses som en ära; alla som associeras med denna talang kan i någon mån också sola sig i glansen från den. Men att ha en matematiktalang i klassen skulle mycket väl kunna få andra konsekvenser. Färre kan relatera till den typen av talang, och han eller hon skulle oftast mötas av misstänksamhet. Eleven har ju större förståelse och kunnande i matematik än sina lärare, och kan skyhögt mer än sina klasskamrater.

Det som särbegåvade individer i skolan saknar mest i är acceptans och tolerans. De tillåts av olika anledningar sällan att få vara sig själva. De tvingas till att prestera mindre än de faktiskt kan; tystnar för att inte inte störa; och försöker--ibland desperat--att vara som alla andra. Ibland orkar de inte vara tysta längre utan gör revolution för att det egna självförtroendet skall kunna överleva. Men de får då stämpeln "bråkmakare" utan att någon i skolan egentligen förstår att det handlar om ett rop på hjälp (15).

Särbegåvningar i skolan och utbildningssystemet i övrigt kan mycket väl klara sig i en normal utbildningsmiljö om de ges acceptans, tolerans, och tillåts arbeta på den nivå de är kapabla till. Om inte måste dessa elever i motsats till myten snarast kallas för "de svagare" i skolan - de blir ju ignorerade, ibland motarbetade och i värsta fall t o m diskriminerade och bestraffade av lärare för att vara "för snabba". Forskningen om dessa barn och ungdomar i oförstående skolsystem världen över talar tragiskt nog om påtagliga psykosociala problem som underprestation, alienering och ungdomsbrottslighet, skolk och skolvägran, stress, ångest, könsrelaterade problem, ätstörningar, ensamhet och depression som i värsta fall kan få en följd till självmord (7). Detta gäller naturligtvis långt ifrån alla, men det talar tydligt om vad tristess, underprestationstvång och brist på social acceptans kan leda till, kanske särskilt för barn och ungdomar som kan och vill så mycket men aldrig får chansen.

Särbegåvade klara sig alltså inte själva mer än vad andra elevkategorier i skolsystemen gör det. De behöver få möta inlärningsmässiga utmaningar och erkänsla precis som alla andra i skolan.

Att satsa även på särbegåvningar i svensk skola är att skapa en elitskola

Detta är nog den märkligaste kommentaren i åtminstone den svenska debatten. Betyder det att somliga utbildningspolitiker önskar att man skall gå genom skolan utan att ha utvecklat några kunskaper alls? Det svenska skolsystemet är paradoxalt när det gäller prestationsnivå. Samtidigt som skolsystemet är tänkt att vara en minimiprestationsskola; det vill säga, att man önskar att varje elev skall nå upp till den lägsta kunskapsnivå vid vilken man kan förvänta sig att en elev skall kunna klara av att leva och arbeta i det svenska samhället och att dela dess demokratiskt styrda värderingar (8), så säger samtidigt gällande styrdokument att "dessa utbildningsmål ... har utformats så att de inte skall sätta någon gräns för elevernas kunskapsutveckling i ämnet" (LPO94). Var på skalan från låg kunskapsnivå till hög kunskapsnivå passerar man gränsen "elitnivå" och vem ser till att minimigränsen för kunskap i skolan överträds för de som verkligen är i behov av det?

Det är nog inte kunskapselit som kritikerna vänder sig emot, utan snarare mot en social elit med exklusiva privilegier. Man faller åter för myten att vara särbegåvad är också att vara priviligierad i allt. Faktum är att det ofta är raka motsatsen (15, 16). I vilket fall som helst är argumentationen kring den elitism som skolan antas göra sig skyldig till om man uppmärksammar även sina särbegåvade elever märklig och helt utan grund. Sociologer är förhållandevis överens om att ett demokratiskt samhälle knappast skulle fungera utan något slags elitskikt. Medan man kan diskutera vilken typ av elitnivå som behövs för att ett samhälle skall kunna fungera är det oundvikligen så att där finns som regel också individer som kan mer och förstår mer än de flesta andra. Åtminstone om vägen dit bygger på kompetens snarare än på tjänster och gentjänster. I det senare fallet är benämningen "elit" tillämpbar enbart om man åsyftar maktelit. Det är mera troligt att vi ökar möjligheten att lösa samhälleliga problem om vi uppmuntrar viljan att göra väl ifrån sig i skolan samt uppmuntrar och ger stöd även till de individer som kan mer och gör långt mer än vad utbildningarnas styrdokument stipulerar (9).

Senare års utveckling i det svenska skolsystemet är i detta ljus ganska intressant. Statsmakterna har som experiment infört sk "elitklasser" och kommer att utveckla detta till skolans olika stadier. Dessa planer har debatterats flitigt i press och media (60, 61). Emedan en åtgärd att hjälpa en helt eftersatt grupp elever i skolan onkeligen är positivt, så är det förvånande att detta görs utan större hänsyn till den långa och omfattande internationella erfarenhet och tradition av forskning som finns på området. En av huvudpelarna i denna breda internationella kunskapsbas är en särskild utbildning av lärarkåren för ändamålet. Detta verkar helt lysa med sin frånvaro i nu pågående satsningar (62). 

Genier är galna och skillnaden mellan särbegåvning och sinnessjukdom är liten

Är en särbegåvad ishockeyspelare "galen"? Eller brukar årets kock, som lagar sina specialiteter så väl att hon eller han får t.o.m. sina kollegers kritiska gomsegel att vattnas, bete sig som en "galning"? Naturligtvis inte. Särbegåvade individer är varken mer eller mindre hemsökta av psykiatriska diagnoser än någon annan del av befolkningen, dock möjligen med ett undantag värt att notera: Bland poeter finns en förhöjd frekvens bipolära syndrom och depression (10); forskningsresultat som är lätta att relatera också till svensk litteraturhistoria: Karin Boye, Stig Dagerman, Gustaf Fröding, August Strindberg för att ta några exempel. Men upprinnelsen till att vi i Västvärlden resonerar så här är medeltida. Man ansåg då att ingen fick överanstränga sig. Eftersom det av Högre Makt givna måttet av energi skulle räcka livet ut, kunde osedvanliga bedrifter eller för mycket tänkande tömma individen på energin i förtid med "vansinne" som obönhörlig följd (11). Ganska många svenska föräldrar säger fortfarande till sina barn om de läser mycket och har ett stort intresse för framförallt akademiska ämnen: "Det är inte bra för dig att läsa för mycket!" Underförstått är alltid, även om det ofta faller bort: "...för du kan bli konstig".

Det är kanske också lätt gjort, i misstänksamhetens tecken, att förklara individer man inte förstår med föga smickrande termer. Vi brukar i vardagstal benämna en person som glömmer lätt och kanske inte alltid är så uppmärksam som "tankspridd professor". Jag har inte träffat så många tankspridda professorer, men däremot har jag träffat särbegåvade individer med en förmåga att kunna hålla igång flera tankegångar samtidigt. Man talar med dem och råkar säga någonting som särskilt fångar deras uppmärksamhet. Under tiden samtalet pågår upplevar man hur de fångas av något annat än konversationen trots att munnen på dem fortsätter att röra sig. Så småningom är de så upptagna av "stickspåret" att konversationen kollapsar och de frågar ett generat "vad sa du?" (12). Likaså ligger det ju i mänsklig natur att, åtminstone på några viktiga punkter, vilja vara som alla andra. Vår utgångspunkt är också att vi tar för givet att alla andra är som vi är själva. Denna utgångspunkt fungerar så länge vi inte i något avseende är extrema. För individer med ett extremt högt IQ blir det emellertid ofta svårt att relatera till andra. Så få kan hänga med i deras resonemang och förståelse av saker och ting. Det är alldeles för lätt för omgivningen som sällan förstår varför, att kategorisera personen som "konstig". Extrema individer har samma sociala behov som alla andra, men har mycket svårare att finna individer med vilka de kan känna samhörighet (14). En organisation som Mensa för individer över ett dokumenterat IQ131 (Stanford-Binet) spelar alltså en viktig roll som socialt nätverk.

Galna och "konstiga" är de särbegåvade verkligen inte; inte i större utsträckning än befolkningen i övrigt!